Hygienens historia

Sjukhushygienen förr


Smittämnen var ett okänt begrepp, byggnaderna som användes var i dåligt skick, ventilationen var dålig, avloppen inte sällan ur funktion och tillgången på rent vatten bristfällig.

Personalen var obildad och ovårdad, ingen brydde sig om att tvätta händerna och patienterna dog som flugor i olika infektioner.

Genombrottet för sjukhushygien kom via Florence Nightingale och Ignaz Philipp Semmelweis. Florence gjorde en stor insats för att förbättra de sanitära förhållandena, både i det civila och senare i fält under Krimkriget. Hon insåg betydelsen av renlighet och hygien och hon lyckades med enkla medel förbättra statistiken drastiskt.

Florence visste dock ingenting om de bakomvarande orsakerna och varför hygien var viktigt. Här höll sig ungraren Semmelweis längre fram och insåg att det var något slags smittämne inblandat, dock okänt vad eftersom bakterier var okända.

I juli 1846 blev Semmelweis chef för en förlossningsavdelning i Wien och noterade att spädbarnsdödligheten på grund av barnsängsfeber låg anmärkningsvärt högt, ofta över 10 procent­. Detta kunde han så småningom koppla till att medicinstuderande som förlöste kvinnorna ofta kom direkt från obduktionssalen utan att tvätta händerna. Semmelweis införde­ tvättning med klorerad kalk och talet för barnsängsdödligheten sjönk drastiskt – från 18,3 procent i april 1947 till 2,2 procent i juni samma år.

När Semmelweis 1848 utvidgade rengöringen till att omfatta alla instrument som kom i kontakt med patienten under förlossningen kunde han närmast utrota barnsängsfeber från sin avdelning. Men han förblev inte oemotsagd, utan det skulle ta ytterligare några årtionden innan bakterieteorin utvecklades och debattens vågor avseende hygienens betydelse gick alltjämt höga. När smittämnena sedan upptäcktes kom saken i ett annat ljus. Semmelweis hade haft rätt och större resurser lades på allmän hygien och renlighet.

 Bibeln och hygien

Bibeln (och Koranen) har gett oss råd angående hygieniska åtgärder. Bibeln har gett de i form av olika bud som skall följas. I den "Nya levande Bibeln" står det bl.a. att man inte får äta kamel, klippgrävling, haren, svinet som har klövar men inte idisslar. Man skall inte äta av deras kött eller röra vid deras döda kroppar.

Romarnas hygien

Romarna ansåg att hygienen var viktig för alla medborgare och de tog efter grekernas som var först med att börja med olika badinrättningar. Romarna var viktiga med att bada så de hade många olika bad alternativ som t.ex. mindre badhus, olika sorters fontäner och vattenparker.  Det fanns också romerska lyxbad till de mera förmögna som var ett varmluftsbad, som påminner om dagens bastubad. Det gick åt cirka 750 miljoner liter vatten enbart till badsyfte.

Vanligtvis badade kvinnor och män var för sig men det fanns även gemensamhetsbad.
Kroppshår hos kvinnor ansågs mycket motbjudande och togs bort, under stor smärta, med hjälp av pimpsten.
Ansiktshår togs bort med hjälp av kåda. Romerska damer använde mycket parfymer och krämer.
Den hälsosammaste ansiktskrämen bestod av mjölk och mjöl.
Hon tvättade sig i parfymerat vatten.
Även männen använde doftande medel. Balsamin och ingefära var de populäraste dofterna.
De var viktiga med tandhygienen, tänderna tvättades med hjälp av fingrarna och rent vatten.

Romarna var mycket intresserade av sin personliga hygien och vattnet ansågs som livsviktigt. 

Grekerna

Läkekonstens fader hypokrates förespråkade god hygien i dåtidens Grekland. Han ansåg att renlighet var den yttersta premmisen för läkekonst. Kunskap om microorganismer saknades och tron om dålig luft orsakade sjukdomar. Handtvätt sköttes ej varken i patienssalar eller operationssalar var desinfierade.
Genom att bada sig så helade kroppen sår eller skador åt soldater som varit med i krig. Grekerna var kropps- och sundhetsdyrkare och utvecklade till den ändan gymnasierna- ursprungplatserna för de olympiska spelen. Cecar var mycket facinerad av de grekiska baden, och inrättade gärna några bad i hans palats.
Från 400-talet f.kr. anlades vid dessa idrottsarenor offentliga bad, där man kunde bada i kar eller bassäng och vid de större anläggningarna ta svettbad i ångrum. Efter badet tvagades man, sköljdes av i kallare och kallare vatten, skrapades och gneds in med örtolja av salvgnidarna. Smörjan av olja, svett och sand som skrapades bort från idrottsmännen och badlokalernas väggar och statyer såldes till grekiska damer som gjorde medicinsk parfym av den. 

Hygienen på 1700 talet Man använde mycket parfymer, inte bara för att de doftade ljuvligt, utan för att man trodde att det var hygieniskt. Man tvättade sej inte för man visste inte att renlighet och hygien hörde ihop och man tvättade sig bara till högtider som t.ex. jul, påsk osv. och när man tvättade sig så använde man bara en trasa som var torr. Man ansåg att vatten var farligt för huden och för att de tog lång tid att ta in vattnet och värma upp det. Smink Hos adeln på 1700-talet tog det sån enormt lång tid att fixa sin smink, så de tog bort sminket så sällan som möjligt, och kunde ha sminket på sig dygnet runt. I sminket fanns ibland arsenik, vilket är giftigt, och orsakade tandlossning, andningssvårigheter och även många dödsfall, bara tack vare att de sminkade sig så mycket.