Sjukhushygienen förr
Smittämnen
var ett okänt begrepp, byggnaderna som användes var i dåligt skick,
ventilationen var dålig, avloppen inte sällan ur funktion och tillgången
på rent vatten bristfällig.
Personalen var obildad och ovårdad, ingen brydde sig om att tvätta händerna och patienterna dog som flugor i olika infektioner.
Genombrottet för sjukhushygien kom via Florence Nightingale och Ignaz Philipp Semmelweis.
Florence gjorde en stor insats för att förbättra de sanitära
förhållandena, både i det civila och senare i fält under Krimkriget. Hon
insåg betydelsen av renlighet och hygien och hon lyckades med enkla
medel förbättra statistiken drastiskt.
Florence visste dock ingenting om de bakomvarande orsakerna och varför
hygien var viktigt. Här höll sig ungraren Semmelweis längre fram och
insåg att det var något slags smittämne inblandat, dock okänt vad
eftersom bakterier var okända.
I juli 1846 blev Semmelweis chef för en förlossningsavdelning i Wien och
noterade att spädbarnsdödligheten på grund av barnsängsfeber låg
anmärkningsvärt högt, ofta över 10 procent. Detta kunde han så
småningom koppla till att medicinstuderande som förlöste kvinnorna ofta
kom direkt från obduktionssalen utan att tvätta händerna. Semmelweis
införde tvättning med klorerad kalk och talet för barnsängsdödligheten
sjönk drastiskt – från 18,3 procent i april 1947 till 2,2 procent i juni
samma år.
När Semmelweis 1848 utvidgade rengöringen till att omfatta alla
instrument som kom i kontakt med patienten under förlossningen kunde han
närmast utrota barnsängsfeber från sin avdelning. Men han förblev inte
oemotsagd, utan det skulle ta ytterligare några årtionden innan
bakterieteorin utvecklades och debattens vågor avseende hygienens
betydelse gick alltjämt höga. När smittämnena sedan upptäcktes kom saken
i ett annat ljus. Semmelweis hade haft rätt och större resurser lades
på allmän hygien och renlighet.
